Acceptans är svårt, andningen & ångesten drämmer till med hårda tag!

Andningen känns ibland som den upphör, varje andetag känns som en påminnelse till ångesten.

Jag får fokusera hela kroppen på varje andetag.. känns som jag måste se till att kroppen måste få i sej luft annars slutar den andas av egen maskin..jag vet ju att så är det inte men känslan är jobbig. Klump i halsen, tryck i bröstet.

Nedstämdheten är jobbig.. går inte att sätt ord på varför den infinner sej, bara sådär. Från ena dagen till andra med känslan av olustighet och inte ens vilja gå ur sängen. På KBT jobbar jag mycket med acceptans.. jo visst det är lätt och sä.. jaha idag är det en sån dag.. då vilar vi…ibland går det bra, ibland inte. Jag vet såväl hur jag ska sä till mej själv, men inte alltid så lätt.

Tankarna snurrar runt som en jävla saftblandare i huvudet.. går lixom inte att stoppa.. nätterna blir långa och jobbiga. Dagarna blir trötta och plågsamma..

Till jobb går man med nöd och näppe…visst kanske skulle man varit hemma och vilat, men vad blir det då av mitt liv… hur ska man komma in i livet och det bryts bara sådär mitt i allt…

Det syns ju inte.. på jobb är jag ju sååå pigg och glad.. jag hatar att min sjuka inte syns.. Tänk du har ett brutet ben, men ska gå till jobb och inte visa att det är brutet. Men smärtan är obeskrivlig och jobbig..

Klart som fan man inte går till jobb med brutet ben… men klart som fan man går till jobb med ångest och utmattningens olustighet hängandes över dej..

Inget är synligt.. då finns det inte… tyvärr är det inte så. Tyvärr lever man med utmattningssyndrom resten av livet. Sviterna efter att kroppen och knoppen varit så djupt nere på botten är jämt med.

Vägen upp är kämpig och tuff.. det blir bättre med tiden det vill jag absolut inte sä nått annat om.

Det blir längre mellan återfallen, återfallen blir kortare. Visst absolut är det så… och givetvis är jag ju så tacksam för det. Jag berömmer mej själv ofta.. men ibland finns inte orken…ibland trillar jag ner igen. Om än inte enda ner till botten så trillar jag.

Ja jag vet, jag tar mej upp igen..men ibland känns det oerhört segt och jobbigt. Jag är inte ensam det vet jag…men man kan känna sej så oerhört ensam i detta.

Därför är det för mej sååå viktigt att prata om psykisk ohälsa. Jag skäms aldrig för vem jag är och vad jag lever med. Jag vill att vi alla förstår att vi kan inte se på ytan hur en människa mår. Döm aldrig någon för vad du ser. Lyssna med ditt hjärta.

Lyssna, vårda och stötta. Se till att det aldrig någonsin blir skämsligt att prata om psykisk ohälsa.

Det finns inga ryck upp dej, ta dej i kragen kommentarer som hjälper..

Näää det kan ni bespara er med.

Jag är nere i en svacka just nu. Jag kommer ut den igen.. till nästa gång svackan kommer..

Så är mitt liv..

Hur är ditt liv? Lever du med psykisk ohälsa? Eller har du kanske någon i din närhet du behöver finnas till lite extra för, som har det jobbigt? Låt oss prata om det. Det är inget att skämmas för❤️.

Vi kan väl hjälpa varandra istället för att döma varandra❤️.

Ta hand om Dej❤️

Författare: Marlene

Som mamma till en härlig påg med diagnoser som Autism och ADD har vi många utmaningar i vardagen att ta oss igenom. Dessutom är man själv i den åldern som vi inte heller pratar så mycket om. Klimakteriemorsan kallar jag mej för. Vår vardag är full av utmattningar. Men skulle inte för en peng i världen vilja ha nått annat. Det är så otroligt lärorikt och spännande att ha ett barn med dessa egenskaper. Han är mitt allt och tillsammans kämpar vi igenom oss vår vardag. Mycket nergångar men oxå otroligt mycket uppgångar går vi igenom. Alltid tillsammans❤️. Jag vill med denna blogg lyfta hur det är att vara npf förälder. Det finns otroligt mycket kvar att lära oss och det är viktigt vi delar med oss, tycker jag. Med en rejäl utmattning i bagaget har vi mycket att lära. En dotter och hennes familj som bor på Jylland. Visa alla inlägg av Marlene