Sjukskriven, utmattning, återblick på mitt år!!

Detta inlägg är en reflektion över det gångna året efter jag fick reda på att jag har fått utmattnings syndrom. Så Ni som inte bryr Er… hoppa över dagens blogg.. hehe.. välkomna tillbaks imorgon igen..hihi..

Den 3 april förra året ändrades mitt liv drastiskt. Jag uppsökte min husläkare för jag mådde såååå dåligt. Svettades på natten som en klimakterie kärring, kunde dåligt andas. Kändes fruktansvärt obehagligt. Andningen och paniken slog emot mej.. vaaaad händer.. håller jag på att dööö eller. Åke sov i sitt rum så gott, helt ovetande.

Jag hade fått en kortison spruta i låret dagen innan, så det enda jag tänkte på va att jag fått någon allergisk reaktion… så tänkte jag måste till min läkare och få hjälp.. nuuu..

Skickade Åke till skolan och körde till min läkare. Än idag minns jag inte hur Åke kom till skolan och jag körde till doktorn.. inte klokt. Skulle jag ju inte gjort så klart…

Sedan minns jag bara att min läkare frågar mej

” hur mår du egentligen Marlene?”

Sen brakade jag ihop, och med det kom allt..

Sedan började min livs resa.. Idag ett år senare ser jag att jag har varit tvungen att gå igenom denna resa för att förstå innebörden av att ha ett eget, värdigt liv. Inte för att jag på nått sett levt ett olyckligt liv…. nä nä..

Jag va nöjd med livet och allt däromkring… meeeen nu ser jag ju att jag i heeela mitt liv för att andra ska må bra. Varför har jag gjort det.. tänker kanske Ni.. ja deeet har jag oxå funderat på. Är man kanske uppfostrad till det?? Är det påverkan från vänner och bekanta??? Människor börjar från 4 års ålder att lära sej att utnyttja andra som har svårt att sätta gränser. Inte medvetet när man är så liten. Men vuxna människor som har den där fixaren bland sej… dom utnyttjar det gärna…

Kan du…. vill du… snälla jag behöver… du fixar ju alltid… duu som alltid är såå pigg och glad…du orkar… du har ju så mycket energi… du har allltid såååå fint hemma när man än kommer….

Detta har jag hört så man kan spyyyy..

Sen när jag blev så sjuk så jag inte kunde gå utanför dörren utan paniken slår till, så får man höra sina nära och kära:

Meeen Marlene.. nu får du ta dej i kragen, du har faktiskt barn att ta hand om…

Meeen hur kan du vara såååå trött, du har ju bara ett litet barn. Linn är ju så stor nu..

Meeeen se nu till att komma ut. Man blir sjuk av att vara inne hela dagen…

Meeen varför är du inte piggare…. du har väl inte mycket omkring dej…

Tom vänner som ringer och säger att jag kan gott komma ut lite på väla och så.. deeet hade varit bra för mej…

Snäääälla skjut mej…..

Jag lovar när man ligger på toa och kräks och inte får luft för man har fått en panikattack.. ör inte väla det man tänker på precis..

Känslan av att vara heeelt oduglig och ensam är sjukt jobbig. För ensam kände jag mej och att ingen förstod.. ingen fattade ju hur jag mådde. Jag fattade knappt själv..

KBT är något alla borde ta till sej och gå på. Och jag lovar att alla hade behövt det. Det borde bara en regel för alla typer av chefer att gå på KBT. Sååååå mycket bättre många arbetsplatser hade varit…

Antidepressiva har jag alltid haft en väääldigt negativ syn på. Man har hört ordet lyckopiller och det är skit för man blir bara beroende av det, och kan aldrig bli lycklig igen.. mycket myter över det där.. lyckopiller är det inte, då en människa som inte lider av depression inte får någon effekt av dom. Tvärtom. Då kan det bli tråkiga biverkningar.

Jag vägrade under lång tid ta dessa piller just för alla som varnade mej för dom. Deras okunskap förlängde mitt lidande. Men efter en tid kom tom jag fram till att jag blev inte bättre. Min läkare skrev ut en sort som jag provade. Tog ett par sorter innan vi hittade rätt. Tillsammans med KBT och ett enormt jobb typ 24/7 blev det lättare att komma upp ur svackorna. Idag önskar jag så klart jag inte lyssnat på alla dessa som ger råd,, men inte har en aning..

Det är oxå nått jag har lärt mej av detta.. sååååå många människor som har förutfattade meningar om psykisk ohälsa. Dämmande och gräsligt okunniga. Jag begär så klart inte att alla ska veta eller förstå.. men knip käft om NI inte fattar bättre.

Dessa som när jag berättar om min sjukdom… meeen GUUD det har jag oxå haft.. jag va hemma från jobb i två veckor… och bara sov. Men seeeen måste man ju jobba. För det är viktigt att jobba och hålla sej igång.. så man inte ligger hemma och blir lat…

Grrrrr håll truten tänker jag inombords… det finns ingen mall hörrudu… det är olika för alla hur man hanterar och rehabiliterar sej..

Jobbar man varje dag med sej själv så behöver man stöttning, inspiration och ärliga människor i sin omgivning.

Jag har min stött pelare i Sonja. Hon är ärlig och faktiskt den enda som ryter till när jag glömmer bort hur sjuk jag varit. För tro mej.. så fort man har en bra dag… då vill man göra allllt… och det gör man i början.. till man trillar ihop i soffan igen.. för det funkar inte så med utmattning. Att man heeelt plötsligt är frisk. Tyvärr.

Jag jobbar forfarande med att säga nääää… fy bubblan vad det är svårt ibland. Speciellt när mina barn är inblandade i nejet… och ångesten gentemot barnen är nog det jobbigaste av allt… att faktiskt inte orka vara mamma. Tårarna har runnit såååå många gånger över mina barn. Jag lider ständigt av ångest gentemot dom. Fast Linn är vuxen och utflyttad.. och ska bli mamma oxå ju… hurra.. hurra.. deeet ska bli såååå häftigt.

Ångesten är läskig, otäck och kommer sååå olämpligt.. hehe..

Meeeen det finns hopp… genom att vara öppen och ta emot den fina hjälp man får av vården. Jag har aldrig blivit ifrågasatt av min läkare.. utan att hon för den delen inte ställt lite krav på mej efter hand som jag reder det.

Kbt:n har jag för alltid kvar i min skalle och plockar fram läran därifrån fleeera gånger per dag.

Acceptans är den svåraste delen för mej. Att faktisk förstå och acceptera att jag numera inte kommer leva som innan. Och om jag är klok och tittar noga så vill jag ju aldrig någonsin göra det igen. Leva så…

NU i juni kommer min största utmaning efter sjukskrivningen.

Då ska jag börja jobba. 2 timmar om dagen. Deeeet är en stor utmaning meeen den ska jag klara. Svårare för mina arbetskamrater kanske att acceptera att det är inte samma Marlene som kommer tillbaka. Nääää nu jävlar är det slut på att fixa och dona en massa med folk som kör över en… låter lätt va???jag läste någonstans att i två veckor tar arbetskamraterna hänsyn när jag kommer tillbaka. Men efter det förväntar dom sej att allt är som vanligt.. det är då mitt jobb börjar…

Spännande va???hehe..

Nu mina vänner vill jag uppdatera er om att jag mår bättre. Kämpar på varje dag. Men varje dag blir en mindre kamp. Om det inte är nått som händer…. för då kämpar jag på lite mer. Men jag kommer se till att jag har ett bra och härligt liv. Tänka på mej själv och mina barn. Det är absolut det viktigaste i mitt liv. Och vila… det är oxå sååå viktigt. Älskar ju att vara ensam och ladda batterierna, när jag vet att mina barn har det fint på sitt håll.

Åke är ju hos pappa varannan helg. Då har jag mys tid med att göra sånt jag mår bra utav. Oftast än så länge är det att vara själv eller en lugn träff med någon härlig vännina. Mannen i mitt liv… jaaa han får vänta lite till.. hehe..

Nuuuuu är min vovve pinkig och sonen vill mysa. Så det ska jag göra.

Vill Ni dela med Er av Era erfarenheter eller skriva något annat är jag såååå tacksam och läser gärna om Era livsöden oxå💖.

Puss & Kram💖

Författare: Marlene

Som mamma till en härlig påg med diagnoser som Autism och ADD har vi många utmaningar i vardagen att ta oss igenom. Dessutom är man själv i den åldern som vi inte heller pratar så mycket om. Klimakteriemorsan kallar jag mej för. Vår vardag är full av utmattningar. Men skulle inte för en peng i världen vilja ha nått annat. Det är så otroligt lärorikt och spännande att ha ett barn med dessa egenskaper. Han är mitt allt och tillsammans kämpar vi igenom oss vår vardag. Mycket nergångar men oxå otroligt mycket uppgångar går vi igenom. Alltid tillsammans❤️. Jag vill med denna blogg efter bloggar mycket om psykisk ohälsa oxå lyfta hur det är att vara npf förälder. Det finns otroligt mycket kvar att lära oss och det är viktigt vi delar med oss, tycker jag. Så det kommer jag göra med mer fokus på det här i bloggen .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Lilla Speedos Mamma

Jag föreläser om hur det är att leva med ADHD, dyslexi, tourettes och autismspektra i familjen. Både med och motgångar. Ett kreativ liv med snabba vändningar och säkert både mer skratt och tårar än i andra familjer:)

Let's talk

A platform to express and exchange

Gowriteandexplore✨

"People may hear your words but they feel your attitude! "❤🥀

Beyond The Lines

The truth lies beyond the lines!

Snikmorsans Ekonomisida!

Bli Rik På Snik!

Yolanda och hennes kreativa skrik

Aspergers syndrom, bipolaritet, fotografi, konst, poesi.

Into the Light Adventures

By Sandra Js Photography - Make the rest of your life the best of your life.

paradoxal

En kvinnas ljuva ångest.

Marie - skriver om livet

om kärleken till livet och språket

whenimbackagain

psykisk misshandel, relation, separation, skilsmässa

Herr Arnes

ta det lugnt

Maskrosbarn

Jag kan, jag vill, jag ska!

Looking for Mr Didriksson

Fru D & Lilla Fleur letar efter nya Herr Didriksson.

Spetspatienten

Unna dig att må bra

Blogg – Pernilla Wahlgren

Diagnospågen & klimakteriemorsan

WordPress.com News

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

%d bloggare gillar detta: